Jag ÄR glad men samtidigt lite ledsen också. Ungefär samma känsla som när man ska byta skola efter flera år i en och samma klass. Nu måste jag säga hejdå till denna blogg, som jag faktiskt börjat ta till mig.  En perfekt header med ganska (väldigt!) enkel bakgrund. På något omedvetet sätt har jag  lärt mig att gilla denna layout som jag ibörjan var något nöjd med. Sedär, människan är anpassningsbar och kan vända på det mesta till något positivt. Jag vet att jag kommer gilla min nya blogg minst lika mycket om inte ännu mer. Allting tar sin lilla tid bara. Därför är det en nervositet blandat med vemod som jag säger:

Välkommen till min nya blogg, http://mittlivuppochner.se.

… ge bloggen en chans så kommer du se dess charm.

Du vaknar upp efter en lång och härlig skönhetssömn. Brygger kaffe  och sätter på datorn för att läsa nyheterna på nätet. Du dukar fram kopp,socker och ska ta fram mjölken ur kylskåpet. Du letar och letar och letar men hittar inte det! Va gör du då? Svartkaffe med socker funkar inte! punkt.

Då finns det bara ett alternativ kvar. Skippa morgonkaffet! Eller så gör du som jag gör…

Ersätter mjölk med GLASSSS!!! 

Fan va smart jag känner mig nu. Fy Fan asså! Nu har jag den godaste morgonkaffet ever.

Och ja, jag SKA träna senare ikväll.

Detta hände häromdan. Kanske inte så sen på dygnet menjag var ändå tillräckligt trött. Ändå kunde jag inte låta bli när jag fick se på dem bilderna. Jag valde den som passade blogg bäst. Resterande sparade jag till min egen. Har ni tur kanske jag kan bjuda på en sneakpeak under veckan.

Men bara en snabbis.

Jag är för kär i min nuvarande för att byta bort den helt.

Kika in i Carpe Diem för att spana mitt första steg mot framtidens webbdesigner.

Eller åtminstone ”head(er)designer”.

Ska man bli sur eller arg eller skitpissarg?
”Amen, det är bara logga in här och öppna programmet där och ladda upp filen dit.” Skitenkelt -OM man kommer åt allting. Jag kan varken logga in, öppna upp eller ladda något. Är det jag som är dum i huvet som behöver en ”blog manual for dummies” eller är det någon/ något som jävlas med mig?

OM det är någon jävel som sitter någonstans och tycker allt det här är skitkul. Då jävlar, säger jag…

DÅ JÄVLAR!!!

Bäst ni skickar min programmerare omedelbums. Skitsamma om han är snygg,rik,sexig eller töntig…

Starx efter kl ett kom de. Mina släktingar från sin vinterresa. De hade med sig 10000000 olika saker. Det var så mycket saker att man kunde tro att det var gratisutdelning. Efter 100:e väskan hörde jag mitt namn ropa. Jag var inte med och packade upp sakerna. Självklart var jag utomräckhåll för det men ändå beredd då min väska dök upp. Äntligen! Jag kände mig alldeles upprymd. Äntligen skulle jag få min väska. Min min min…
 Jag dansade ut ur rummet och in till paradiset där min älsking befann sig…
och hamnade i helvetet.

Inget tvivel om den saken! Ängel Gabriel strödde sina gyllene popcorn längs stigen som jag trodde ledde mig rätt. Men det var helt fel. Kände hur jag snubblade över min stora besvikenhet  och föll…

                       och föll…
                                                    och sen jag föll lite till…
                                                                                                                  med en duns!

Här ligger jag nu i min stora besvikenhet nere i min lilla igloo. Helt stilla, för chockad för att röra mig, bli arg, ledsen eller ens försöka tycka om min nya väska. Det är egentligen inget fel på den. Det är bara inte rätt väska.

Nä nu ska jag svimma lite till. Sen ska jag leta upp en glass och begrunda över nästa steg. 

Försöka gilla min nya väska. Eller sälja min själ till djävulen för att köpa VÄSKAN.

Här kan ni läsa om den rätta väskan.

Fröken UppochNers bloggtema: Att snatta som jobb

Överallt kan man läsa att snatteri är butikernas största problem. Oavsett vilket säkerhetssystem eller antal väktare dem har så lyckas de jävlarna rafsa åt sig saker. In med tomma fickor, ut med halva butiken – obetalda. Hur lyckas de? Och framför allt VARFÖR?
Jag antar för att det är enkelt och framför allt lönsamt. Tänk er, ni tar en sak som kostar för er 0 kr. Denna pryl kan ni sälja vidare för tex halva priset och ni tjänar ändå på det. Frågan är vem köper dessa saker? – Svar:  ALLA! Nu överdriver jag med alla men det är nästan sant. När jag var liten skedde sådana här försäljningar på udda ställen. Man kunde åka 1 timme med flera bussbyten. Tillslut kunde man hamna hemma hos en bekants bekant i någon okänd förort. Nu sker det överallt. Ute i förorten, i centrum, och inte minst på internet. Åh, underbara, älskade Tradera och framförallt Blocket. Så fina, lyxiga saker för en billig slant. Blir folk inte misstänksamma? Jo, men bryr dem sig? Inte så värst mycket. Det är pengarna som styr och framför allt är det lättare att slå undan samvetet. Det är lättare att klicka hem saker än att stå och betala kontant till någon snubbe på gatan. Även om det är samma princip.

Jag kan erkänna att jag har åkt till bekantens bekant i förorten. Jag skyller på den klassiska frasen ”ung och naiv”, vilket jag också var. 15-16 år gammal åkte jag med en släkting till hennes kompis ute i någon håla. Framme så tog denne person fram allt hon hade till ”försäljning”. Ojojoj, det var allt från smink, parfym, kläder till mer udda saker som elektronik, knivar, stekpannor. Jag var mer fascinerad över hela fenomenet än varorna. Jag tyckte det var kul med så billiga saker men samtidigt så visste jag att det var fel. Man snor inte och man köper inte heller inte stöldgods.  Medan min släkting, hon pekade i princip på allt som fanns där. Det var första och sista gången jag gjorde något sådant. Sen kanske jag råkat klicka hem något suspekt på tradera också.

Lite kul det där med etik och moral. – Så länge det intehandlar  om MIG så är det fullkomligt ok. Det är ju sådana som min släkting som gör att hela fenomenet existerar. Produkt och efterfrågan gäller precis överallt. Ibland blir man mörkrädd, riktig mörkrädd. Vart är vi människor på väg? Var är våra samveten och moral? Du skulle aldrig i ditt liv gå in i en butik och lägga ner en burk i väskan men du stödjer de som har gjort det – med ett leende. Är det sånt här vi lär ut till våra barn?

Andra som skrivit om samma tema Att snatta från sitt jobb.

Sossessa
Tre mot en

Jag har tänkt skaffa ett eget domän och flytta hela min älskade blogg till ett eget webhotell. Min dröm är att bli oberoende av WordPress. Där jag kan ha vilken layout jag vill. Skriva med vilka typsnitt och storlekar jag känner för. Helt och hållet efter min fantasi.

Projekt MBD (Min drömblogg) börjar ta form i min hjärna. Jag surfade runt och letade efter information om olika webbhotell. Efter mycket velande så har jag bestämt mig vilket jag ska ha. Men det får bli en hemlighet så länge. Jag har även skaffat mig ett domän. Med dessa två saker är jag redo att sparka igång mitt projekt.

Trodde jag.

Först skulle jag flytta över min domän. Fine, det klarade jag efter ett tag. Och lyckas ladda ner wordpress programmet till min webhotell. Men sen då? Nu kommer själva script och kodningsdelen som jag är lite allergisk mot. Reaktionen blir att min hjärna får en blackout och minns ingenting. Det hände i gymnasiet när jag läste Data&IT. Jag säger bara,blackout är inget kul. Därför undviker jag det gärna. Tills nu…

Jag är villig att lära mig det! Även om jag känner mig lite som Rainman och behöver ta små små steg i taget. Det svåra är inte att lära sig utan VEM LÄR MIG? Jag sitter här och vet inte ens vilken knapp jag ska trycka på härnäst. Jag skulle behöva en Ikea manual.

Nä, jag ger upp för dan. Går och lägger mig istället. Förhoppningsvis drömmer jag om min bloggprins som kommer och räddar mig. Eller om någon snygg, snäll och sexig programmerare. Eller kanske båda delarna. 

Det gör ont i mig att se detta! För det är ju (hyfsat) lätt att ge blod. Tyvärr gäller det inte alla. De är lite strikta med sina blodgivare. Men det förstår man och det är ju egentligen bra. Så, därför uppmanar er alla som kan, GE BLOD -NU!

Detta gäller ju tyvärr inte mig.  Alla utom mig - och bögarna.

Klicka på knappen för att komma till deras hemsida

Men är det rätt metod? Det känns så himla elakt att inte hjälpa andra när man faktiskt kan. Samtidigt vill man inte sätta detta i system. Att människor från fattiga länder åker till de rika och tigger på stan. Ska man då gynna dessa människor? 

Egentligen är det hemskt! Tänk er: Ni har det så fattigt att ni måste lämna familj och hem för att åka till ett annat rikare land och leva som tiggare. För det är vad dessa gör varje dag, från morgon till kväll.  -I denna kyla! Vem gör det frivilligt? Det är ju inhumant! Sverige måste ha givmilda invånare för man ser detta fenomen allt vanligare i de större städerna. Samtidigt så kan varken polisen eller myndigeheterna göra något åt saken. Det är ju inte olagligt att tigga här i Sverige. Däremot ska vi inte vara kända som Tiggarnas mecka. Det måste vara fel någonstans i systemet. Vem i helsike är villig att vara tiggare? Ingen människa ska vara behöva stå på gatan och leva på andras pengar. Ingen ska behöva sälja sin värdighet på detta sättet.

Jag är verkligen klyven. Man har ju fått lära sig sen liten att man ska dela med sig och hjälpa andra. Samtidigt så vet man inte vem man ska ge? Han som står på alla fyra mitt på gatan i denna kyla utan något att skydda sig mot kylan eller hon som är alldeles stelfrusen och blåser i sin flöjt hela dagarna utan vila?

Vissa dagar känner man sig liten och ynklig mot alla världens orättvisor. Idag är en sådan dag. 

Ps. Observera att jag  inte menar de som går omkring och samlar burkar eller tigger, lever snålt och har en massa prylar hemma eller miljarder på kontot. Dessa får inget medlidande av mig. Snarare kan de få en spark i arlset om de så vill. De gör att man blir skeptisk och drar alla över en kam.  Samtidigt är jag imponerad av deras förmåga att hålla i pengarna. Skulle behöva en dos av det. Ds

Hipp Hipp Hurra för det är ingen vanlig dag imorgon. För det är semledag imorgon.

Hipp Hipp Hurra för det finns inga vanliga dagar. För det är semledagar alla dagar!

Bild från Arlas hemsida

HIPP HIPP HURRA!