Ja, så känns det!
”Shit, ska jag åka imorgon?”
”Shit, ska jag stanna över ett halvår?”
”Shit, kommer jag vara ledig i ett halvår … och göra vad?”
”Shit, nu missar jag en massa här”
”Shit, hur kommer jag klara mig?”
”Shit, vad händer nu?”
Som sagt, ” Shit, shit, shit”
Va? Säger ni att jag har resfeber? Shit, vad är det?
Nu börjar det dra ihop sig. Jag har köpt biljetter och kommer att lämna Sverige den 19e januari. Då drar jag till Vietnam. När jag kommer tillbaka? Jag vet faktiskt inte, tills jag tröttnar på ris och nudlar eller börjar sakna ”Mamma Scans köttbullar” eller till sommaren. Ärligt talat, så har jag ingen aning. Kanske stannar jag bara där en månad eller så stannar jag där så länge jag kan. Det beror lite på hur jag kommer att anpassa mig. Sist gick det sådär.
Det var Sommaren 2007. Min första resa till Vietnam. Mamma och jag där i sex veckor. Den första veckan var spännande och nytt. Nya människor, ny kultur, annorlunda språk. Jag kunde äta alla mina favoriträtter och gå i shorts och klänning i 28graders sol. Men allt hade sina nackdelar. Jag var inte van att vara så beroende av andra. Jag behövde nån som kunde köra mig överallt. Taxi fick jag inte ta pga av rån och våld mot turister. Plus att jag inte fick gå nånstans ensam. Även det pga rån och våld mot turister.
Jag tillbringade dag och natt (bokstavligen, för det fanns bara ett sovrum) tillsammans med mamma. Redan efter en vecka började jag få nog och ville göra något kul. Jag blev frustrerad och sur. Detta var inte vad jag planerade! Att vara 100% beroende av någon annan. Psykiskt sett kändes det som att vara i tonåren igen. Jag kände att jag inte hade kontroll. Jag visste inte vad vi skulle göra, hur länge vi skulle stanna kvar i Saigon, när vi kunde resa runt. Allting berodde på en massa faktorer som jag inte kunde påverka.
När vi var i slutet på vår andra vecka fick jag nog. Jag kommer inte ihåg vad jag gjorde eller sa men plötsligt åkte vi iväg till en resebyrå och bókade en 4-dagars resa till Da Lat (en stad norrut med 20graders sol). På ett 4-stjärnig hotell. Det var awsome! Vi kom hem till Saigon igen,vilade och bytte resväska för att åka igen dagen därpå. Denna gång var det 10-dagars resa till 5 olika ställen runt om i södra delen av landet. Efter den turen hade vi bara en vecka kvar tills det var dags att åka tillbaka till Sverige. Jag var både glad och besviken över att få åka tillbaka. Det kändes som jag inte gjorde någoting under mina 6 veckor.
Nu i efterhand kom jag på att jag var inte alls beredd på det där med att vara passiv. Att be om hjälp varje gång eller att bara ha en person brevid sig vare sig man vill det eller inte. Det var för påträngande och jobbig. Fast egentligen vet jag inte vad som var värst? Att jag inte kunde ha något privatliv alls eller att jag och min mamma inte kan umgås med varandra som alla andra mor/döttrar?
Det har hänt en grej som gav mig en tankeställare. Jag har fått låna en grej av en kompis. Det är ingen dyr sak, däremot väldigt användbart och jag behöver lämna tillbaka. Denna pryl har jag då gett till min bekant för att denne skulle se och kanske ha nytta utav det. Jag sa samtidigt att hon skulle vara försiktig med den. Detta skedde för flera veckor sedan.
Härom dan så satt vi som vanligt och pratade. Då frågade hon om jag behövde ha tillbaka prylen. Hon hade visst tappat bort det! Jag blev chockad och upprörd. Vi diskuterade länge hur vi skulle lösa det. Jag försökte intala mig att det skulle lösa sig men samtidigt som jag tonade ner min upprördhet. Det var ju olyckhändelse som kunde likaväl ha hänt mig. Efter ett tag släppte vi ämnet och skiljdes åt. Fastän vi kom överens att lösa det på nåt sätt så var jag fortfarande sur. Så när hon kom förbi mig, som vi innan hade bestämt, för ett ärende ignorerade jag henne. Istället för att verkligen hjälpa till så gjorde jag att hon gick besviken hem. Jag vet inte vad som tog åt mig. Av någon anledning så ville jag inte hjälpa till. Det slog inte ens mig tanken. Jag var fortfarande sur över det hon berättade för mig. Fastän det ena inte hade något med det andra att göra. Att hon tappade bort en sak behövde ju inte betyda att jag ska ignorera och inte hjälpa till. Jag vet att jag INTE skulle bete mig så om jag inte varit sur på henne.
Vad vad det som hände med mig då?
Är jag verkligen en sån person som räknar på allt? Usch, vill inte tro det är sant. Men ibland så ger jag 100% till personer jag gillar samtidigt s om jag ignorerar ”fel” person/personer till 200%. Jag som trodde jag behandlar alla samma.
Återigen ligger jag här i sängen och vrider mig. Varför kan jag inte sova? Varför dyker det upp massa bilder när jag blundar och försöker rensa hjärnan? Varför tänker jag fortfarande på dig? Det har ju gått så lång tid att allt borde va puts väck. Men varje gång jag blundar så dyker du upp i min hjärna. Varje gång så känner jag hur du håller om mig. Den värmen, glädjen och tryggheten som via dina armar rakt in i mitt hjärta och sen ut till hela min kropp.
Det var längesen vi sågs men av någon konstig anledning så dyker du upp varje gång jag är nere eller upprörd. Det är endast dig som kan förskingra min uppmärksamhet, ta ifrån mitt fokus på det dåliga. Det är när jag minns oss tillsammans som tryggheten lägger sig som ett täcke över mig. Varför är det så? Du och allt annat borde ha försvunnit vid detta laget, som borttagna filer i datorn. Varje gång jag trodde det har försvunnit för gott dyker det upp igen. Allting på repeat. Men jag kan inte göra något åt det. Jag kan inte hjälpa att din ansikte får mig att le, dina galna upptåg få mig att skratta. Framför allt kan jag inte hjälpa att minnen av din beröring fortfarande får mig att sucka.
FAN FAN FAN!
Yippie!
Jag har gått och väntat på ett besked i flera veckor nu. Äntligen, äntligen kom det. Lite sent men bättre än inget. Och det är good news. Jag ska sommarjobba på ett annat ställe under juli och augusti. Det har varit mycket varsel hos dem så det var inte alls säkert de tar in så mycket sommarvikarier men tydligen så är jag en av dem. Även om mitt schema kommer va fullbokad från tidig morgon till sent på kvällen så är jag nöjd men framför allt trygg. Nu har jag råd att vara dum och kan behöva liite fler körlektioner. Inte för att jag kommer göra det men ifall att…
Ni kanske undrar hur det blir med mitt nuvarande jobb. Jorå, jag ska fortsätta där är tanken fast deltid eller nåt. Hmm… knepigt att jobba på två ställen och funka normalt också.
Japp, jag överlevde jobbveckan. Med nöd och näppe. Det har hänt att jag somnat på vägen dit och hem. Att jag har gått så mycket att min ena häl gjorde bajsont. Så ont att jag fick halta hem. Men nu är allt över. Som belöning fick jag långledigt. Självklart var det planerat. Inte fan jobbar jag arslet av mig utan att få cred för det. Jag har då tajmat in det så bra att i lördags var vi ute och firade. Inte för att jag har tagit igenom värsta jobbveckan utan fira min födelsedag i efterskott. Det var gott vin, god mat och trevligt sällskap. Tre enkla ingredienser för en lyckad kväll.
[tänk er en bild på jättelyxig middag här]
Japp, jag är fortfarande apdåligt på ta bilder. Btw så sket det sig med träningen. Inte konstigt när man tänker efter. Nästa dag är en ny vecka, då ska jag ta igen det. Genom att träna ordentligt inte att ha dubbla pass. Nån måtta får det vara.
Det finns stunder när man känner sig inspirerad, taggad och ser ljuset oavsett vart man går. Inget är omöjligt, bara din vilja sätter gränserna.
Tänk vad man kan känna sig efter en liten sväng hos Boplatsen. Waaaooow!
Btw, oerhört viktig information till allmänheten därute: Jag har blivit HSB-frälst. halleluja!
Go´natt och dröm sött. Nu är det dags att gå i säng med en bok. (Och ni som har något bättre förslag får komma med det också. Jag har redan lovat bort en middag, kan lika gärna köra på med en supé också.)
Denna helg är jag på kurs. Jag är volontär för Röda Korset och de har en kurs som heter ”Ideelt ledarskap”. Vi är en grupp som ska sitta och lära oss hur man blir en bra och lyhörd ledare. Detta pågår i två dagar med övernattning i Göteborg. För er som följer skvallertidningarna så är Röda Korset (ö)kända för sina kurser och andra evenemang inom organisationen. Jag förväntar mig inget annat än 3-rätters middag med bubbel. Och dunderfest förstås.
Återkommer med en rapport om hur dunder-aktig det kan bli.
Idag fick jag höra morsan prata med sin kompis på telefon. Denna vän kommer från Hong Kong och man kan riktigt höra att det är ” riktig kantonesiska”. Det lät så mjukt och följsamt på något sätt. Inte som när vi pratar, en massa slang och hårda betoningar. Jag blev så glad av hennes röst. Hela jag värmdes inifrån och mitt hjärta fnissade. Att höra henne prata fick mig att tänka på en person. Jag fick en söt liten påminnelse om en gammal, kär vän.
Jag träffade honom för länge sen, då han kom hit för att studera. Eftersom jag ville bättra på min kantonesiska så hängde jag väldigt mycket med honom. Och han var inte sen och utnyttja tillfället och prata sitt modersmål. Vi lärde mycket av varandra. Bl a. fick jag lära mig att det fanns traditionella män på 2000-talet. Hans dröm var att hitta ett bra jobb, tjäna mycket pengar så att han kan försörja sin fru och på så sätt slipper hon jobba. Tja, vad ska man säga? Han tyckte det var status att kunna försörja sin fru. Jag tyckte det var hemskt att gå hemma hela dagarna. Man ska väl vara två om allting?
Jag förstod honom och visste vad han menade, ändå så kunde jag inte hålla med. Varför måste det vara så? Varför måste vi dela in kvinnorna i olika kategorier. kan inte både män och kvinnor göra samma slags grejor? Ta hand om barn, hushåll OCH jobba? För honom och 99% av övriga asiater är äktenskap något stort, viktigt och framför allt FÖRST. Man ska gifta sig innan allt annat. Innan man bor ihop, innan man köper hus,bil och skaffar barn. Jag fattar inte poängen. Är ett ”äkenskapskontrakt” någon slags garanti på att man ska leva lyckliga i alla sina dar? Tänk om det inte blir så då? Ska man gå tillbaka till rådhuset eller prästen och byta mot en ny partner, så som man reklamerar en trasig vara?
Jag riktig spyr på ordet äktenskap. Egentligen är det en fin sak men man har gjort det till en så stor grej att man mår illa, kallsvettas och riktigt blir allergisk mot det. Iallafall JAG. Enda gången jag kan tänka mig gfta mig är OM jag ska ha barn. Men då tänker jag att det är juridiskt sett smidigare i framtiden, ifall något händer. Ingen romantik här. Tyvärr…
Man kan tro att min kära vän är idiot som behandlar sina flickvänner som slavar osv. Det är faktiskt tvärtom, haha! Han är så supersnäll att man nästan tycker synd om honom. Dessa värderingar har funnits där sen tusen tusen tusen år sedan och kommer finnas kvar minst lika länge. Nu är den yngre generation mer öppna mot västerlänska värderingar och många flyttar kors och tvärs. Det kan ge en ny tankesätt. Kanske…
Vi har planerat att jag ska hälsa på honom nu i sommar. Hoppas det blir av!
Just nu känns det som jag sitter fast i kvicksand. Jag kan inte komma loss, röra på mig. Det är något som håller mig fast. Ju mer jag kämpar desto mer dras jag ner. Vad ska man göra? Jag vill inte mer. Jag vill inte vara låst, jag vill inte vara där nere. Jag har varit där. Det är mörkt, dystert, kallt och inget kul. Jag mår illa vid tanken, får panik och börjar hyperventilera. Jag vill inte!
Det var så länge sen att jag trodde det var över. Att jag besegrade mörkret och sandmonstret. Att jag var så högt upp att den inte kan nå mig längre. Att jag inte kan bli neddragen i skiten igen. Haha! Lik förbaskat har den lyckats komma tillbaka när den såg att jag har sänkt garden. Likt förbaskat kryper den jävla monstret fram igen och förgiftar mig, mitt inre, min tillvaro. Allt och alla blir påverkad av monstret. Jag blir negativ, deprimerad och sur. Det spelar ingen roll vem eller vad, jag kan stå och skrika, sura eller vara riktig ohövlig mot folk. Usch, fy och blä! Detta är inte första gången, det har hänt innan – många gånger innan. Jag har försökt minska på skadorna men det har varit svårt, riktigt svårt. Lika svårt som att rädda någon när man själv är skadad. För jag är skadad, förgiftad. Inuti mig sitter det ett monster som sprutar ut sitt gift då och då. Varje gång blir jag dyster, sluter mig som en mussla och äter min glass. I min ensamhet där mörkret råder, långt långt därnere.
När det var som värst tänkte jag att alla skulle lämna mig, vända mig ryggen om de fick veta vad som döljer under ytan. Men det visade sig vara fel. Tvärtom så var de ett stöd för mig och hjälpte mig ur allt. Jag är väldigt glad och tacksam över att jag mötte dessa människor. Utan dem vet jag inte vem jag skulle blivit idag. Det har aldrig gått så långt att jag har haft självmordstankar eller börja med skära sig själv eller andra typiska saker. Riktigt varför vet jag inte men jag har alltid tänkt mig att jag just då befann mig i en väldigt väldigt mörk tunnel. Och någonstans längre fram ska det finnas en öppning, ljuset. Vägen dit har varit krångligt men också mycket givande. Ibland ser jag ljuset väldig tydlig och ibland kan den plötslig försvinna. Men jag vet att den finns där. Även om en stor jäkla monster sitter och skymmer den.
Det har gått flera år sedan den värsta tiden. Jag har varit “där nere” i kortare vändor och alltid kommit upp ganska oskadd. Jag har börjat lära mig hantera det hela och framför allt lära mig symptomerna. Då försöker jag med all min kraft hålla tillbaka det. Så länge jag håller mina monster i schack är det JAG som har kontrollen. Kontrollen över mig själv, mitt inre och framför allt över mitt liv. För det är trots allt det enda jag har, kontrollen över när det ska vara upp eller ner.
Bilden är tagen från ritmallar.com och färglagt av mig.
Jag fortsätter att utforska det jag lärde mig av egomamma, att göra bilder med runda hörn. Haha, tänk att något så enkelt kan vara så knepigt. Jag har pillat och pillat utan att lyckas. Men nu… nu … jävlar!Ni ska få se så många rundade hörn att ni kommer antagligen segla på hörnet av dataskärmen bara för att hitta något fyrkantig att titta på. Moahaha!
Synd att jag är så förbaskat, jäkla anonym att jag inte kan smälla upp en massa bilder på mig -med rundade hörn. Synd!
Däremot tänker jag bjuda på en bild på mina älskingar! De har inget emot att visa upp sig. Närå, de gör det så gärna så. Vardagsmat för dem. På vissa ställen tar de betalt för att folk ska få se på dem. Det ni! Hur många av er får betalt för att visa upp er? Aha! Jag visste det!
Men ni kan vara lugna, jag bjuder på showen.
Idag vaknade jag med ett glädje som påminner om julafton. För idag ska min fina, söta och underbara väska. Kl 8 vaknade jag och tvättade kläder, sopade och våttorkade hela huset. Gjorde rent badrummet och polerade köket. Just det, höll nästan på att glömma, jag rullade ut mattan också.
Starx efter kl ett kom de. Mina släktingar från sin vinterresa. De hade med sig 10000000 olika saker. Det var så mycket saker att man kunde tro att det var gratisutdelning. Efter 100:e väskan hörde jag mitt namn ropa. Jag var inte med och packade upp sakerna. Självklart var jag utomräckhåll för det men ändå beredd då min väska dök upp. Äntligen! Jag kände mig alldeles upprymd. Äntligen skulle jag få min väska. Min min min…
Jag dansade ut ur rummet och in till paradiset där min älsking befann sig…
och hamnade i helvetet.
Inget tvivel om den saken! Ängel Gabriel strödde sina gyllene popcorn längs stigen som jag trodde ledde mig rätt. Men det var helt fel. Kände hur jag snubblade över min stora besvikenhet och föll…
och föll…
och sen jag föll lite till…
med en duns!
Här ligger jag nu i min stora besvikenhet nere i min lilla igloo. Helt stilla, för chockad för att röra mig, bli arg, ledsen eller ens försöka tycka om min nya väska. Det är egentligen inget fel på den. Det är bara inte rätt väska.
Nä nu ska jag svimma lite till. Sen ska jag leta upp en glass och begrunda över nästa steg.
Försöka gilla min nya väska. Eller sälja min själ till djävulen för att köpa VÄSKAN.
Här kan ni läsa om den rätta väskan.
Bland bloggarna jag läser har det varit mycket skriverier om ett speciellt ämne – Barnuppfostran. Jag tycker det är väldigt fascinerande att läsa om andras syn och deras egna sätt att uppfostra sitt barn. Det fick mig att reflektera över den uppfostran jag fick som barn.
I början var tanken att detta inlägg skulle handla om den uppfostran som barnen fick i mitt hemland och min kultur. Efter många timmar så kunde jag inte få ihop något enkelt, lagom långt inlägg. Därför har jag delat upp det. Där varje avsnitt tar upp min kultur ur barnuppfostrans perspektiv.
Vietnamesiska är ett komplext språk med många regler och få undantag.
Ett barns uppfostran börjar redan vid det första ordet, ”mamma” eller ”pappa”. Dessa ord är inte bara ett tilltal/namn utan detta är titlar. Titlar på två personer som skapat dig och kommer vara de viktigaste personerna i ditt liv framöver. Med denna innebörd blir orden väldigt respektfullt när de används. Detta gäller inte bara ens egna föräldrar utan även ens kompisar, kollegor och framförallt – ditt livskärleks föräldrar (svärföräldrar!).
Jag har fått lära mig sen liten att man tilltalar inte vuxna med ”du”. Det är oartig, tom uppkäftig. Jag ska tilltala alla vuxna med en titel + namn. Tex ska jag kalla mammas kollegor för Tant Anna eller Farbror Dan. Inom familj och släkt är detta ännu viktigare. Jag skulle aldrig kalla mina äldre släktingar vid namn. Det är morbror,moster, farbror eller faster + namn som gäller. Annars får man en utskällning. När det gäller syskon eller samma generation kan man bli kallad för ”stora resp lillasyster” eller ”store resp lillebror”. Detta är en benämning som visar vem som är äldst/yngst mellan personerna. Alltså kan man kalla sina kusiner för ”stora/lillasyster” resp ”store/lillebror”. På svenska låter det jättelöjlig och gammalmodig men på mitt språk har det alltid varit så. Det är ett sätt att visa respekt i sitt tal och även gardering mellan vuxen/barn eller äldre/yngre.
Ibland kan man förenkla det hela genom att använda endast namn. Hos mig använder jag och mina kusiner detta tilltalsätt när vi pratar med varandra -på vårt modersmål. De kallar mig för tex. ”Sis”(sister) och jag kallar dem vid namn. Tex kan ett samtal låta såhär:
- Anna, kan du ringa Tant Karin och fråga tant när hon kan åka och vart ska vi ses?
(Anna ringer…)
- Hej Tant Karin! Sis undrar när tant kan tänka sig åka och vart ska vi ses?
- Hej (Lilla) Anna! Du kan väl säga din Sis att Tant Anna kan åka om en halvtimme och vi kan ses utanför entrén.
- Tack och adjö Tant Anna.
På svenska skulle det helt enkelt vara såhär:
- Anna, ring till Karin och fråga när hon kan dra?
(Anna ringer…)
-Hej Karin, jag undrar när kan du gå och vart ska vi ses.
-Hej Anna, jag kan gå om en halvtimme så vi kan väl ses utanför entrén.
-Ok, vi ses!
Jag hade själv valt det så här (utan de vuxnas åsikter) när jag skulle prata med mina kusiner. -För att jag tyckte det lät så fult med ”lillasyster” resp ”lillebror”. Jag har märkt att de pratar på samma sätt även med varandra och sina syskon!
Som ni märker finns inget ”du” eller ”jag”. Det finns bara olika former av tilltal beroende på vem/vilka som pratar och om vad. Detta beror helt enkelt på att man ska vara hövlig och respektfull mot den man pratar med, men även mot den man pratar OM.
Självklart används ord som jag och du, men då är det som skällsord, negativa saker eller tilltal till personer som man inte tycker ”behöva” någon sorts titel (det är väldigt negativ).
Detta var lite om hur jag uppfostrades att använda mitt modersmål på ett respektfullt sätt.
Jag tänker lägga upp lite fakta om mig själv. Idag börjar vi med saker som jag gillar. Första listan handlar om spontana saker som ploppar upp i huvet. Men senare ska det dyka upp lite om produkter, böcker, film osv. Lite kul att klura på sånt och samtidigt ger det lite hintar om mig själv. Som vanligt är det mycket snack och litet arbete…
Kanske ska jag kommentera om punkterna också.
1. Världens smartaste plagg (som jag dissade en gång i tiden!). Har du den under en klänning eller tunika är det lagom tjockt och du slipper dra på dig strumpbyxor eller frysa häcken. Under ett byxor… voilá!
2. Jag har läst ut hela Twilight sagan på drygt en månad. Ibland tar jag fram 2a boken (New Moon) och läser dem bästa delarna. Jag tror inte filmen är lika bra som boken. Å andra sidan slipper jag fantisera om den snygge Jacob Black.
3. Just nu är jag hela tiden sugen på min egengjorda Grappo drink (som naturligtvis är alkoholfritt). 
Plinga om ni är intresserad av recept.
4. Nougat + Apelsin = LOVE
5. Bästa outfiten för ”orkanvindar i baken samtidigt som regnet störtar framför ansiktet” -väder.
Nu har jag skaffat en ny signatur -igen.
Tanken med en blogg är att den skall vara som en tankebok, ett ställe jag kan få avreagera mig genom ord. Det är min terapi. Ju sämre jag mår, desto mer skriver jag. För att få ut alla tankar, känslor och tårar.
Som ni nu kanske anar, är jag en tystlåten person. I smår grupper är jag ganska pratsam men som grupp är jag den lugna typen som lyssnar. Det ställer till det ibland eftersom folk inte kan lära känna mig på riktig förrän dem är på tu man hand med mig.
Men det är jag, och den delen kan jag inte ändra på. Istället får jag försöka biffa upp mig och öppna käften då och då. Det har faktiskt hänt men det är en liten hemlis.
Som avslutning visar jag en bild på den store och söte filosofen Nalle Puh. Tänk om vi alla vore som honom..
Klicka på bilden för att läsa texten. Min typ av humor.
Ps. Om ni undrar varför jag valde denna så är det för att den är mest lik min egen handstil. Ds
Idag på vägen hem steg ett par på vagnen och satte snett framför mig. Killen tog upp sin laptop och öppnade ett program. Först var det bara en massa koder på skärmen och jag trodde att han skulle sitta och programmera. Efter nån sekund dök det upp en bekant men ack så bortglömmen bild. Nämligen… SUPER MARIO BROS!!! Är det nån som kommer ihåg denna lilla superhjälten som skall rädda prinssesan Peach från den elaka Browser…?
Jag satt där som i trans när jag såg denna figur hoppa runt på skärmen och höra den ljuvliga melodisslingan. Jag bara stirrade på skärmen och följde varje steg med hjärtat i halsgropen. Kommer ihåg hur det var när jag var liten och spelade DET spelet. Varje dag var en dag med en ny chans att knäcka den förbaskade banan. Det var inte lätt för en 11-12 åring kan jag säga er men jag var envis – och fascinerad. Kommer ni ihåg att Mario kunde förvandla sig till olika figurer beroende på ”bonusar”? Tex om han får i sig ett löv så förvandlas till en tvättbjörn som kan flyga. Och får han en groddärkt så kan han simma bra i vatten men skutta på land. Min favorit är tvättbjörnen. Sååå söt!
En speciell dag var när en släkting,även han var Mario-fan, kom hem med ”den hemliga boken”. Där stod nämligen ALLT! Vilken sten man ska nicka på, vilka vägar man ska ta och framför allt, hur man får tag på dem osynliga bonusarna. Plötsligt hade vi 20 extra liv och en massa saker som vi kunde använda. Inte nog med det… vi vissste exakt hur man klarade av alla banor iförväg. Ahh, den boken var min bibel och den sommarn var min bästa innan puberteten. 
Under desssa åren har det kommit flera olika utgåvor av Super Mario men inga av dem var lika bra och fascinerande som Super Mario Bros 3.
Jag tänker avsluta nostalgitrippen med lite bilder. Först ut är en planch med alla förvandlingar som Mario får med sina Power Ups och sen är bilden på den klassiska Mario-spelet. En fyrkantig grå plastgrej som man stoppar in i Nintendo Boxen. Observera att man måste ibland b l å s a rent baksidan där chipet sitter, annars funkar inte spelet. Sist ut är den klassiska bilden på själva Super Mario Bros spelet.
Enklaste men samtidigt jobbigaste uppgiften. – Att beskriva mig själv. Vem är jag?
Jag är en storstadstjej som är bortskämd med söndagsöppet, stora fina parker och caféer/restauranger i överflöd. Nu tror ni säkert att jag är en shopohlic men det är jag icke. Jag tycker det är bra dem har öppet länge så man kan ta en snabbis och köpa det det där extra. Haha! Om jag nu måste nämna något som jag lägger mycket pengar på… så är det mat. Det kan vara fika, lunch, mellis, you name it. En del röker, andra dricker, jag äter. Haha!
Ånej… jag är inte stor för den delen, snarare tvärtom. Bara så ni vet! Men jag tänker inte avslöja hur jag ser ut. Den karamellen tänker jag suga på ett tag framöver…
PoK!
Så som rubriken antyder,så är detta alltså första gången jag bloggar. Vad ska man då blogga om. Eftersom jag inte vill sticka ut så kommer jag att blogga om … mitt liv och mina I-landsproblem. Snart kommer ni få följa med på en upp och ner vänd resa i en värld med sura tanter/gubbar, snygga killar och underbara efterrätter.
PoK!
