Jag vill…

Jag längtar redan tills vi kan ses igen. Tills jag kan känna dina armar runt min midja. Tills jag kan lägga mina armar runt din hals. Drar dig till mig så jag kan kyssa dig.

Jag längtar tills jag kan hålla om dig, länge och hårt.. Som om våra liv hänger på det.

Jag vill att du ska höra mitt hjärta slå, så du kan förstå hur hårt, hur snabbt den bankar när jag tänker på dig.

Jag vill att du ska kunna känna glöden inuti mig, så du förstår hur varm jag blir vid tanken på dig.

Jag vill kyssa dig, länge och passionerad. Ta igen all tid vi har gått miste om.

Jag vill ta på dig, låta mina fingertoppar smeka din hud, kyssa din kropp.

Jag vill ha allt och samtidigt.

Jag vill också höra din röst, se dig prata, skratta, bli arg, upprörd.

Vill se hela dig, utforska din insida och utsida.

Jag vill skratta med dig, bli arg, svära, gråta, busa med dig.

Jag vill ha dig.

 

Flugan i mitt huvud

Du dyker upp i hjärnan, i tid och otid.

Som en irriterande fluga.

Det hugger till i bröstet.

Annars tänker jag inte alls på dig.

Du bara surrar runt i bakhuvudet.

Tro,hopp och kärlek

Människan är ett konstig djur. Ja, vi är däggdjur, rent vetenskapligt. Sen att vi är den smartaste djuren på jorden / i världen tycker jag är för bra för att vara sant.

Just det , vi är konstiga. Det sägs ju att man lär sig av sina läxor. Att man inte gör om samma misstag. Och så vidare. Men inte fan stämmer det. Jag håller ju på och trillar dit igen. Samma fucking misstag. Och jag kan inte göra ett skit för att förhindra det.

 

Tro, hopp och kärlek skulle nån romantiker säga.

När du viskar…

… smeker du min själ, mitt hjärta.

Jag kan inget annat än le och spinna som en kattunge, alldeles mållös för att säga något. Ty de vackraste, finaste orden jag kan komma på är alldeles för lama i jämförelse med dina viskningar.

Så, snälla du! Sluta inte viska för då vet jag inte hur jag ska kunna le igen.

Varför är det så svårt?

Varför kan jag inte vara där mitt hjärta är?

Stackars SD

Idag kunde man läsa att Jimmy Åkesson inte kommer bli inbjuden till Nobelfesten. Stiftelsen har ju sina skäl men samtidigt så tycker jag det är lite ”komiskt”.

Visst är det fler som hatar dem än gillar dem. MEN vi har faktiskt röstat in dem i riksdagen. De är en del av vår riksdag. Om hela riksdan är bjuden, varför ska en person få vara utan? ”De är rasister, främlingsfientliga osv osv.” tänker ni. Men blir de mindre rasistiska genom denna särbehandling? Det tror jag inte på. Däremot tror jag på att det är gratis reklam för dem. Nu ser det ut som det är de som är i underläge eftersom de blir nobbad. Det tror jag stärker deras position. Det är faktiskt värre, tycker jag.

Är det verkligen så hemsk att låta dem vara med? Vi, svenska folket, har trots allt röstat på dem. Varför då inte låta dem synas bland alla andra. Det är faktiskt då vi verkligen kan se vilka som är bra och vilka som är dåliga. Inte genom att förminska eller ignorera saker och ting.

Jag har inte gått och blivit SD-anhängare utan jag tycker det har blivit som en häxjakt. En massa personer som hängs ut i media och internet för vaddå? För att de står för det de tror på? Jag är säker på att 90% av alla som röstar på SD är inte rasistiska eller blatte-hatare, utan att de upplever en vanmakt gällande situationen kring invandrare vi har just nu. Det har varit en sådan shh-shh kring det hela och ingen vågar/kan eller vill ta tag i dessa problem. Utom en -SD. Då är det klart att många av dessa personer ser Jimmy Åkesson som ljuset i tunneln. Är inte det dags att dra fram honom i dagsljuset och låta folk se människan i dess rätta skepnad. Då kan vi se hur många som vill ställa sig bakom honom.

Alltså, om vi kan ta itu med invandringspolitiken så har SD ingen triumfkort kvar.

Detta är bara mina personliga åsikter. Helt subjektiva utan som helst politiska kunskaper.
Btw- Många anser ju att Vänsterpartiet är ett kommunistparti, varför sitter de kvar?

Jag försöker, jag lovar!

Jag har aldrig varit intresserad av politik. Jag erkänner och skäms. Jag har försökt engagera mig men det har tagit stopp nånstans. Tänk er någon som bett er läsa en bok om fysikens lagar. Exakt, boken faller ner till golvet och huvet mot bänken. Ungefär så har det varit för mig om vår riksdag och dessa partier.

Men i år ska jag banne mig plöja igenom så mycket så möjligt för att rösta på det parti som är minst bajig. För handen på hjärtat, egentligen så skiter jag i vilka som sitter ”på tronen”, skithögar är de allihopa. MEN! Det finns faktiskt något som är värre än dessa partier. – SVERIGEDEMOKRATERNA! Fy fan att de ska komma in i riksdan. De andra må vara skithögar men SD är ju Svarta Hålet som kommer dra hela samhället i fördärvet. Såå, lägg DIN röst för att få bort SD.

Ps. Har ni sett Moderaterna nya slogan, ”Arbete ger frihet”? Nästan så att man kan anmäla dem för plagiat.

Landet ”Långt långt bort”

Nu har halva sommaren passerat (”Neeej!”) och den tiden som är kvar kommer att svischa förbi innan man ens hunnit säga ”ar…. le”. Så har det varit, så kommer det alltid vara. Skillnad denna gång, är att jag m å s t e sätta mig ner och tänka. Apjobbig men ack så nödvändig sysselsättning. Jag måste börja planera på min resa till Landet ”Långt långt bort”. Det är tre punkter jag ska klura på:

1. När ska jag åka?
2. Hur länge ska jag stanna?
3. Vad ska jag göra där?

Tre enkla och samtidigt svåra frågor. Men en sak vet jag iaf… det är min sista chans innan saker och ting blir försent. Fråga 1 är ”ganska” enkelt att svara på. När det är som billigast, alltså åka under hösten när biljetterna kostar hälften så mycket. Fråga 2 är lite beroende av svaret på 3an men samtidigt också på om jag trivs där. Det är ju ett annat land med annat kultur och språk. Jag kan ju inte veta förrän jag är där. Enklaste är ju att åka dit först och tänka sen. Men varför har jag skjutit upp denna resa i drygt ett halv års tid? Jobb, har jag sagt till folk. Men innerst inne vet jag ju svaret. Som jag helst vill förneka.

Det finns inget som håller mig kvar här. Det är bara jag som inte kan släppa taget om saker och ting.

Den vetskapen suger som faan.

Ansvar

Vad kan man förvänta oss av varandra? Det är jobbigt att inte veta vem man ska vända sig till vid problem. Att inte känna någon trygghetet i det man gör. Alls.
Vad gör man då?

När något blir sagt nen inte gjort, vems ansvar är det då?Tillit förstörs och man vågar inte lita, chansa någon mer gång. Den personen är och förblir opålitlig. Kommunikation, säger den vise. Ja, varför inte? Vi människor är ju sociala varelser så hur svårt kan det då vara?

Tydligen för svårt för vissa.

31 maj kl 01.22

Återigen ligger jag här i sängen och vrider mig. Varför kan jag inte sova? Varför dyker det upp massa bilder när jag blundar och försöker rensa hjärnan? Varför tänker jag fortfarande på dig? Det har ju gått så lång tid att allt borde va puts väck. Men varje gång jag blundar så dyker du upp i min hjärna. Varje gång så känner jag hur du håller om mig. Den värmen, glädjen och tryggheten som via dina armar rakt in i mitt hjärta och sen ut till hela min kropp.

Det var längesen vi sågs men av någon konstig anledning så dyker du upp varje gång jag är nere eller upprörd. Det är endast dig som kan förskingra min uppmärksamhet, ta ifrån mitt fokus på det dåliga. Det är när jag minns oss tillsammans som tryggheten lägger sig som ett täcke över mig. Varför är det så? Du och allt annat borde ha försvunnit vid detta laget, som borttagna filer i datorn. Varje gång jag trodde det har försvunnit för gott dyker det upp igen. Allting på repeat. Men jag kan inte göra något åt det. Jag kan inte hjälpa att din ansikte får mig att le, dina galna upptåg få mig att skratta. Framför allt kan jag inte hjälpa att minnen av din beröring fortfarande får mig att sucka.

FAN FAN FAN!

McDonald´s

Nu har jag sett dokumentären om McFusk&Co. Vad ska man säga? Jag blir inte förvånad, för fusk förekommer överallt. Det är bara frågan om mer eller mindre diskreta fusk. Jag har aldrig förstått poängen med denna 10 miuters-regeln. Mat håller ju mycket längre än så. Visst är det bra image att servera fräscht mat om man kan hålla det Men nu låter de hamburgarna ligga kvar tills någon köper det. Jag menar inte att det är rätt av McDonald´s att lura sina kunder. Det fel att märka om och låtsas som ingeting. Däremot förstår jag inte hysterin med 10 minuters-gränsen. Tänk på alla matmäckar som man har haft nedpackad i ryggsäcken i skolan eller till utflykten. Inte fick man ont i magen av det. Om man går på lunchrestauranger så ser man att en del har salladsbuffén i stora fina skålar med olika slags grönsaker och tillbehör. Men har ni lagt märke till hur många av dessa som ligger på en kylklamp eller håller sig kalla? Jag slår vad om att majoriteten har inte det. Och sallad som ligger i timmar ute i rumstemperatur är minst lika gammal och ofräsch som 10 minuters gamla hamburgare. De säljer också gårdagens sallader vilket inte heller är så schysst. Då tycker jag faktiskt att en del ställen ska få credit för att de är så hederliga att de faktiskt skriver ”gårdagens, halva priset” på baguetterna eller bakelserna. Plötsligt inser jag att Max är inte så dum alls med sitt koncept, vi gör det du beställer. Även om det tar skitlång tid så är deras hamburgare FÄRSKA. Det jag reagerade mer på, i programmet, var om tidsrapportändringarna och stämplingarna. Sjukt av dem att göra så OCH samtidigt ändra bort övertiden. Fyfan! Om jag skulle få lön för antal timmar som faktiskt var kunder hos oss skulle det inte bli många kronor det. Haha!

En McChicken någon?

Apropå gammal mat, jag skulle köpa tårta en dag. I konditorin hade de 30% på gårdagens bakelser. En av dem var en Budapest som jag skulle ha. Konditoristen såg att jag hade en konstig min och sa att hon tyckte gårdagens budapest är tom godare än färska för då har det mjuknat lite och därmed blivit mycket godare. Vilket jag höll med men jag undrar om man egentligen får säga så till kunderna. Låter ju lite skumt.

Shoppingnerver på G

Jag vill shoppa, köpa något nytt, något onödigt till mig själv. Egentligen borde jag inte göra det. Egentligen borde jag spara alla mina pengar. Det går hyfsat bra. Jag har inte köpt något på ett tag. Min största synd är frosseri. Kanske inte bokstavligt talat men jag lägger en massa på mat. Lunch, fika, middag, glass. Jag har nyss skaffat mig ett till klubbkort. Espresso House´s coffee card. Man får 20% på take away, oemotståndlig kan jag säga!

Nu har det kliat i flera dagar nu. Nyss bläddrade jag i Ur&Penns reklamtidning, plötsligt var deras klockor skitsnygga. Jag som inte ens använder klocka! Förstår ni mitt problem??? Det jag helst vill köpa nu är ett par skor. Och kanske en jacka också, våren ni vet. Men jag har ju min superdyra-allväders jacka. Svenskvår och sommar är ju egentligen blås, regn och molnigt. Då behöver man ingen tunn vårjacka. Snarare en superdyr-allväders jacka. Japp, så måste det vara! Så nu ska jag bara försöka tänka mig bort varför jag ska behöva ett par tygskor – i rosa -med glitterstenar.

Eller så köper jag dem.

Eller så kan jag köpa dessa och sen skaffa mig ett par rosa satinsnören att ha till istället för dem där tråkiga svarta.

Hur tänker man då?

Jag fick se ett reportage med Kissie hos Egomamma, där hon bla sa varför hon opererade sig. Bla har hon sprutat skit i sina läppar och förstorat brösten. Hur tänker man då när man som 19-åring vill operera brösten? Antingen helt fel eller ingenting. Har ni velat förändra er nån gång? Av vilka orsaker då? Själv kan jag avslöja att jag har velat göra om hela mig när jag var mindre. Det perfekta vore om man gjorde en ”face off” som i filmen med samma titel. Men då tänker jag inte endast ansiktet utan hela mig, från topp till tå. Varför kan man undra.
Enkelt, jag var inte nöjd med mig själv. Jag hade sådana kroppskomplex att jag vägrade titta mig själv i spegeln en period. Jag ville ändra så mycket på mig själv att det i praktiken kunnat resultera i en helt annan människa. Till vilken nytta? Antagligen inte nytta alls.

Roten till dessa tankar och önskemål var min dåliga självförtroende och komplex. Vart dessa komplex kommer ifrån kan man fråga sig. Tidningar, filmer, folk omkring en eller kan det vara helt enkelt från inifrån sigsjälv? Jag vet faktiskt inte. Däremot har jag slutat tänka dessa tankar, att jag ska göra om mig. Däremot dyker komplexen upp med jämna mellanrum. Det finns egentligen bara ett sätt att besegra det. – Att känna sig fin! När man känner sig fin, så försvinner de tankarna mer eller mindre. Kanske därför jag har tagit upp min träning igen. Att jag vill KÄNNA mig vältränad, slimmad och snygg, precis som tjejerna i fitnesstidningarna.

Att känna sig snygg och se snygg ut är två olika saker men har egentligen samma ”konsekvens”.

Porr för alla

I dagens DN kan man läsa att en ny tidning är på G. Men den är inte till vilka som helst och inte om vad som helst. Det är ”text och bilder på nakna män och kvinnor -som bara blinda kan ta del av”. Japp, du läste rätt, det är en porrblaska i punktskrift. Playboy har redan en version i punktskrift men utan bilder. Lite kul för de är ju kända för sina ”bilder”.

Det första som slog mig, varför inte? Om vi vanliga människor lever i en värld med för mycker sexrelaterade medier så varför får inte de blinda ta del av det också. Nuförtiden är det inget skam med porr. Visst är det fortfarande ett känsligt ämne men inte skamligt. Fast om man vänder på det hela så undrar jag om blinda behöver denna typ av tidning. Anledning till att vi behöver tidning, film etc är ju för att trigga fantasin. Att väcka upp något som vi gillar att se, känna och uppleva. Jag undrar då hur denna tidning i punkskrift kan komma till nytta. De är ju blinda, hur kan de då veta hur saker ser ut? Hur kan de relatera texten med det de har skapat i sitt eget huvud?

Nu menar jag inte att blinda inte har något sexuellt liv utan jag menar att eftersom de inte kan använda sin syn så måste de använda andra sinnen. Känlsen, hörseln (om de har det kvar), lukten och framför allt fantasin. De skapar en illusion som endast de vet hur den ser ut. Endast de vet att denna illusion förknippar med erotik. Olika personer har olika illusioner beroende på tycke men det är en sak ”vi andra” har gemensamt, bilder. Vi kan relatera våra illusioner med bilder. Bilder på våra partner, på vackra modeller, osv. Det viktigaste är att våra fanatasier kan printas ner på papper. Jag undrar hur de blindas illusioner ser ut? Kan det vara samma som våra? Dessa saker har jag absolut ingen aning om eftersom jag inte känner några blinda. Detta är vad jag tror och funderar på. Om ni vet hur det ligger till får ni gärna dela av er. Sen undrar jag hur det går till praktiskt? Är man två där den ena läser högt och den andra, ja ni vet…

Själva nyhetsartikeln kan ni läsa här.

Jag hittade denna underbara bild när jag googlade på ”Playboy”. OM jag någon gång i mitt liv skulle köpa ett exemplar av dem skulle det definitivt vara denna. Haha, helt UNDERBAR! Klicka på bilden för att gå till källan.

När tiden inte räcker till

Jag kan vara ironisk här i bloggen och klagar på en massa saker. Det är mitt sätt att bearbeta saker och ting. Men tro mig, jag är ödmjuk och väldigt tacksam över allt jag har runt omkring mig. Ibland tar vi saker och ting förgivet, alldeles för ofta. Man tror på det där med lycklig barndom, hitta drömjobbet och bilda en kärnfamilj. På såvis lunkar livet på som i sagorna. Men alla vi som lever i nuet vet att det inte är så. Man möter sina rädslor hela tiden. Många gånger vinner man över dem men ibland inte.

Jag har följt Anna-Maria och Lovas kamp mot den hemska, vidriga cancern som Lova har fått diagnos på sen sommaren 2009. De har åkt in och ut ur sjukhuset flera gånger. Nu har skiten spridit sig igen och Lova har så ont att det värker i hjärtat på de som följer deras öde via bloggen. Man vill bara slita bort den där dumma tumören som sitter i hjärnan. Den förstör saker och ting för andra. Fattar den inte det? En liten flicka blir stulen på sin barndom, föräldrar som ser sin dotter tyna bort och en lillebror som aldrig kommer ha någon storasyster att leka med, bråka med och bli älskad.

Hela tiden forskar man om nya metoder för att effektivt döda och förhindra spridning av cancer. Men det går alldeles för långsamt. Det är en omfattande projekt som kräver tid, perngar och ännu mera tid. Tid för att lära sig om tumörernas beteende, tid för att hitta bra metoder och framför allt, tid för att samla in pengar.

Lova har en spargris där alla pengar går till barncancerfonden. Hela summan går till att stödja deras arbete iförebyggande och bekämpa cancer hos barn. Klicka på bilden och skänk en slant. Även om det är en piss i havet så vet vi att ”många bäckar små…” gör underverk.

Här kan ni läsa om Lova och hennes familjs kamp, Dolce Bambini

När man vill göra det man inte kan…

Jag har gått omkring med en sak i hjärnan i flera veckor nu. JAG VILL ÅKA SKIDOR! Jag har vridit och vänt på ämnet drygt 1000 ggr i mitt huvu och ungefär såhär ser det ut tillsvidare:

Mitt hjärta säger: Me löööv skidor!
Min hjärna säger: Asså, läkaren sa faktiskt att det går att åka skidor igen. Faktiskt!
Mitt knä säger: FAN HELLER!!
Jag säger: Längdskidor???

Har ni tips på hur jag ska lösa detta dilemma så får ni jättegärna hojta till här. Den som kommer på bästa och användbara idé bjuder jag på middag. Men då får ni komma till mig. Moahahaa

Bloggtema: Vårminnen

Det är vår! Känner ni? Solen skiner, fåglarna kvittrar och blommorna är redo att slå ut. Mm… jag känner allt det där när jag blundar och tänker tillbaka.

OM det vore vår nu, skulle jag vilja ta en promenad och andas in våren, höra fåglarna och kisa mot himlen. Känna ruset inom mig, ruset som säger ”det är vår, det är sol, det är VARMT.” Allt detta är som ett enda stort lyckopiller för mig. Jag sprattlar, snubblar och fnissar mig fram längs vägen. Med ett stort jäkla flin på ansiktet att folk tror jag är knäpp. Det är jag, vår-knäpp. Haha! Jag skulle ägna en timme åt att välja kläder. Det finns oändligt mycket att välja på och jag vill ha alltihop. Efter det ska jag ha smink på mig. Naturligvis ska jag sminka mig. Gör inte alla tjejer det? -Året runt? Förutom jag då som sminkar mig endast under våren och sommaren. Resten av året går jag runt blek som ett lakan. Mitt i all lyckorus plockar jag även fram min kamera. En gammal goding som följer mig vart som helst under vissa perioder. Jag älskar blommor, färger och djur. Allt det dyker fram under våren och sommaren för att sakta dra sig tillbaka under hösten. Därför älskar jag fota under dessa tider.

Som ni märker är jag en vårmänniska. Speciellt när min älsklingsblomma slår ut ganska nära min födelsedag. Det är lycka!

Men i år tror jag på en annan slags vår. Jag tror på blommor, fågelkvitter och Regn. Japp, det måste vara regn. Även om jag föredrar sol så får det bli lite regn. För hur sjutton ska vi annars få bort all jädrans snö som finns överallt? Vi får ju inte slänga ner det i havet och jag vill inte vakna i April och se snö. Usch, jag blir deppig vid tanken. Nä, jag är beredd på REGN. Därför fick mina nya vårskor bli ett par sexiga stövlar.

För att koppla allt min babbel om vår till veckans tema, vårminnen, så bjuder jag på en bild som beskriver vår för mig. Och sen är jag ganska stolt över bilden. Glad övar att jag hann trycka på kameran innan krabban ramlade över kanten. Haha!

Bilden som jag tog för längesen.

Fler som har skrivit om samma tema:
Jagochliten
Ab imo pectore
Melilli

Veckans bloggtema: Fördomar

Vad tänker du när du ser en tonåring med fötterna på sätet på tåget? Eller hur reagerar du när du möter ett gäng gåendes mot dig på kvällen? Visst tänker du att tonåringen är ohövlig, ouppfostrad osv osv. Visst skulle du hålla hårdare i väskan, gå snabbare och inte väcka uppmärksamhet hos någon i gänget. Jag har reagerat så vid såna tillfällen. Men stämmer det? Är alla ungar ouppfostrade för att de sitter med fötterna på stolen? Det har hänt att en del beter sig som idioter OCH sitter på det viset. Tyvärr händer det för många gånger och man tillslut dömer ut alla.

Är det försvarsbart att ha fördomar om andra? Är det försvarsbart om jag skyndar mig förbi gänget som jag nämnde i inledningen, snubblar och tappar min väska. En av dem tar den… och jag tycker tillbaka väskan. Rädd för att han ska sno den. Kan jag försvara mitt beteende med mina fördomar? Att de skulle hoppa på mig, misshandla och råna mig, trodde jag. Eftersom mina fördomar säger att alla gör så. Dessa saker ser man varje dag i Aftonbladet. Inte konstigt att man reagerar som man gör. Men har man rätt att tro alla män är pedofiler, våldtäksmän eller kvinnomisshandlare?

Jag erkänner att jag har fördomar. Jag har fördomar om alla män från arabvärlden är kvinnofientliga, låser in sina döttrar och curlar sina söner. Jag har fördomar om svenska män som åker till Thailand eller annat asiatisk land och raggar upp naiva flickor. Jag har fördomar om alla asiatiska män är hälften maffia hälften restaurangägare. Ju dyrare kläder, desto mer maffia. Jag har fördomar om alla fördomar.

Vad har du för fördomar?

En påminnelse om äktenskap

Idag fick jag höra morsan prata med sin kompis på telefon. Denna vän kommer från Hong Kong och man kan riktigt höra att det är ” riktig kantonesiska”. Det lät så mjukt och följsamt på något sätt. Inte som när vi pratar, en massa slang och hårda betoningar. Jag blev så glad av hennes röst. Hela jag värmdes inifrån och mitt hjärta fnissade. Att höra henne prata fick mig att tänka på en person. Jag fick en söt liten påminnelse om en gammal, kär vän.

Jag träffade honom för länge sen, då han kom hit för att studera. Eftersom jag ville bättra på min kantonesiska så hängde jag väldigt mycket med honom. Och han var inte sen och utnyttja tillfället och prata sitt modersmål. Vi lärde mycket av varandra. Bl a. fick jag lära mig att det fanns traditionella män på 2000-talet. Hans dröm var att hitta ett bra jobb, tjäna mycket pengar så att han kan försörja sin fru och på så sätt slipper hon jobba. Tja, vad ska man säga? Han tyckte det var status att kunna försörja sin fru. Jag tyckte det var hemskt att gå hemma hela dagarna. Man ska väl vara två om allting?

Jag förstod honom och visste vad han menade, ändå så kunde jag inte hålla med. Varför måste det vara så? Varför måste vi dela in kvinnorna i olika kategorier. kan inte både män och kvinnor göra samma slags grejor? Ta hand om barn, hushåll OCH jobba? För honom och 99% av övriga asiater är äktenskap något stort, viktigt och framför allt FÖRST. Man ska gifta sig innan allt annat. Innan man bor ihop, innan man köper hus,bil och skaffar barn. Jag fattar inte poängen. Är ett ”äkenskapskontrakt” någon slags garanti på att man ska leva lyckliga i alla sina dar? Tänk om det inte blir så då? Ska man gå tillbaka till rådhuset eller prästen och byta mot en ny partner, så som man reklamerar en trasig vara?

Jag riktig spyr på ordet äktenskap. Egentligen är det en fin sak men man har gjort det till en så stor grej att man mår illa, kallsvettas och riktigt blir allergisk mot det. Iallafall JAG. Enda gången jag kan tänka mig gfta mig är OM jag ska ha barn. Men då tänker jag att det är juridiskt sett smidigare i framtiden, ifall något händer. Ingen romantik här. Tyvärr…

Man kan tro att min kära vän är idiot som behandlar sina flickvänner som slavar osv. Det är faktiskt tvärtom, haha! Han är så supersnäll att man nästan tycker synd om honom. Dessa värderingar har funnits där sen tusen tusen tusen år sedan och kommer finnas kvar minst lika länge. Nu är den yngre generation mer öppna mot västerlänska värderingar och många flyttar kors och tvärs. Det kan ge en ny tankesätt. Kanske…

Vi har planerat att jag ska hälsa på honom nu i sommar. Hoppas det blir av!

Monstret inom mig

Just nu känns det som jag sitter fast i kvicksand. Jag kan inte komma loss, röra på mig. Det är något som håller mig fast. Ju mer jag kämpar desto mer dras jag ner. Vad ska man göra? Jag vill inte mer. Jag vill inte vara låst, jag vill inte vara där nere. Jag har varit där. Det är mörkt, dystert, kallt och inget kul. Jag mår illa vid tanken, får panik och börjar hyperventilera. Jag vill inte!

Det var så länge sen att jag trodde det var över. Att jag besegrade mörkret och sandmonstret. Att jag var så högt upp att den inte kan nå mig längre. Att jag inte kan bli neddragen i skiten igen. Haha! Lik förbaskat har den lyckats komma tillbaka när den såg att jag har sänkt garden. Likt förbaskat kryper den jävla monstret fram igen och förgiftar mig, mitt inre, min tillvaro. Allt och alla blir påverkad av monstret. Jag blir negativ, deprimerad och sur. Det spelar ingen roll vem eller vad, jag kan stå och skrika, sura eller vara riktig ohövlig mot folk. Usch, fy och blä! Detta är inte första gången, det har hänt innan – många gånger innan. Jag har försökt minska på skadorna men det har varit svårt, riktigt svårt. Lika svårt som att rädda någon när man själv är skadad. För jag är skadad, förgiftad. Inuti mig sitter det ett monster som sprutar ut sitt gift då och då. Varje gång blir jag dyster, sluter mig som en mussla och äter min glass. I min ensamhet där mörkret råder, långt långt därnere.

När det var som värst tänkte jag att alla skulle lämna mig, vända mig ryggen om de fick veta vad som döljer under ytan. Men det visade sig vara fel. Tvärtom så var de ett stöd för mig och hjälpte mig ur allt. Jag är väldigt glad och tacksam över att jag mötte dessa människor. Utan dem vet jag inte vem jag skulle blivit idag. Det har aldrig gått så långt att jag har haft självmordstankar eller börja med skära sig själv eller andra typiska saker. Riktigt varför vet jag inte men jag har alltid tänkt mig att jag just då befann mig i en väldigt väldigt mörk tunnel. Och någonstans längre fram ska det finnas en öppning, ljuset. Vägen dit har varit krångligt men också mycket givande. Ibland ser jag ljuset väldig tydlig och ibland kan den plötslig försvinna. Men jag vet att den finns där. Även om en stor jäkla monster sitter och skymmer den.

Det har gått flera år sedan den värsta tiden. Jag har varit “där nere” i kortare vändor och alltid kommit upp ganska oskadd. Jag har börjat lära mig hantera det hela och framför allt lära mig symptomerna. Då försöker jag med all min kraft hålla tillbaka det. Så länge jag håller mina monster i schack är det JAG som har kontrollen. Kontrollen över mig själv, mitt inre och framför allt över mitt liv. För det är trots allt det enda jag har, kontrollen över när det ska vara upp eller ner.

Bilden är tagen från ritmallar.com och färglagt av mig.