Nu börjar det dra ihop sig. Jag har köpt biljetter och kommer att lämna Sverige den 19e januari. Då drar jag till Vietnam. När jag kommer tillbaka? Jag vet faktiskt inte, tills jag tröttnar på ris och nudlar eller börjar sakna ”Mamma Scans köttbullar” eller till sommaren. Ärligt talat, så har jag ingen aning. Kanske stannar jag bara där en månad eller så stannar jag där så länge jag kan. Det beror lite på hur jag kommer att anpassa mig. Sist gick det sådär.
Det var Sommaren 2007. Min första resa till Vietnam. Mamma och jag där i sex veckor. Den första veckan var spännande och nytt. Nya människor, ny kultur, annorlunda språk. Jag kunde äta alla mina favoriträtter och gå i shorts och klänning i 28graders sol. Men allt hade sina nackdelar. Jag var inte van att vara så beroende av andra. Jag behövde nån som kunde köra mig överallt. Taxi fick jag inte ta pga av rån och våld mot turister. Plus att jag inte fick gå nånstans ensam. Även det pga rån och våld mot turister.
Jag tillbringade dag och natt (bokstavligen, för det fanns bara ett sovrum) tillsammans med mamma. Redan efter en vecka började jag få nog och ville göra något kul. Jag blev frustrerad och sur. Detta var inte vad jag planerade! Att vara 100% beroende av någon annan. Psykiskt sett kändes det som att vara i tonåren igen. Jag kände att jag inte hade kontroll. Jag visste inte vad vi skulle göra, hur länge vi skulle stanna kvar i Saigon, när vi kunde resa runt. Allting berodde på en massa faktorer som jag inte kunde påverka.
När vi var i slutet på vår andra vecka fick jag nog. Jag kommer inte ihåg vad jag gjorde eller sa men plötsligt åkte vi iväg till en resebyrå och bókade en 4-dagars resa till Da Lat (en stad norrut med 20graders sol). På ett 4-stjärnig hotell. Det var awsome! Vi kom hem till Saigon igen,vilade och bytte resväska för att åka igen dagen därpå. Denna gång var det 10-dagars resa till 5 olika ställen runt om i södra delen av landet. Efter den turen hade vi bara en vecka kvar tills det var dags att åka tillbaka till Sverige. Jag var både glad och besviken över att få åka tillbaka. Det kändes som jag inte gjorde någoting under mina 6 veckor.
Nu i efterhand kom jag på att jag var inte alls beredd på det där med att vara passiv. Att be om hjälp varje gång eller att bara ha en person brevid sig vare sig man vill det eller inte. Det var för påträngande och jobbig. Fast egentligen vet jag inte vad som var värst? Att jag inte kunde ha något privatliv alls eller att jag och min mamma inte kan umgås med varandra som alla andra mor/döttrar?
