Snart i mål

Imorgon är det sista dagen av jobb-maratonveckan. Efter imorgon har jag jobbat varje dag, 11 till 21 i fem dagar. Härligt härligt! Man blir som förbytt efter jobb, hem, sova, upp, jobb igen. Hittills har jag varit pigg under dagen. Väldigt pigg för att jobba så långa dagar i sträck. Däremot sover jag lite dåligt på nätterna. Jag tror för att det sitter i bakhuvudet att jag ska upp och jobba snart. Då blir det automatiskt att man vaknar av sig själv varannan timme heeelaaa natten istället. Vilket resulterar i att jag är vaken redan vid halv 9 istället. Inte helt fel egentligen, lite irriterande bara.

Denna helg är jag ledig både lrödag och söndag. Shit, lyx, lyrisk! Va gör man då? Sova, äta, titta på folk? Jag vet faktiskt inte. Känner mig som en inständ liten mus som plötsligt blivit frisläppt. Nä, skoja bara. Jag hittar nog på något. Har hört en massa rykten om ännu mera rea i butikerna. Haha!

Under tiden på jobbet har jag kommit på en massa saker att blogga om. End el jobb-relaterat andra allmän skitsnack, spy galla och allmänt ”det är så synd om mig” filosofi. Det blir mycket spännande saker på G. För att inte tala om filmfestivalen…

Iiiiihhhh…. oooohhh… aaaaahhh!

Veckans bloggtema: Tv-program

Denna vecka ät bloggtemat tv-program som vi gillar. Jag tänker gå tillbaka i minnet och skriva om ett tv-serie som jag växte upp med. Den tiden då det visades vettiga saker på tv och inte bara våld, onödig trams och massa smygreklam.

Alla som är runt tjugo och äldre måste ha sett eller hört talas om Lilla huset på prärien. Den handlar om familjen Ingalls liv under slutet av 1800-talet. Jag älskar denna serie för att den är så realistisk på nåt sätt. Alla deras problem, känslor skulle kunna hända vart som helst, närsomhelst. Ämnen som kärlek, avund, och mobbning är tidslösa. Det kan ske som bäst på 2000-talet eller 1800-talet.Det viktiga är hur man löser det. Vilken läxa vi har fått lära oss. Har vi blivit klokare?

En annan anledning till varför jag gillar denna serie oerhört mycket är dess sensmoral.Man tar till sig allt som en svamp suger åt sig vatten. Serien tar upp så många lustiga saker som sker omkring oss utan att man märker det. Tex ett avsnitt när lilla Laura blir kär i en pojke som känner hennes syster. Laura blir för första gången svartsjuk på sin syster. Man känner igen sig fullkomligt och tycker så synd om henne. På nåt magiskt sätt tar man till sig dessa personer. Man skrattar och gråter med dem. Man avgudar de snälla karaktärerna och riktigt hatar de onda. Man vill att rätt ska vara rätt och alla ska vara lyckliga, om än bara på film. Jag tittar på väldigt mycket filmer. Många har jag glömt. En del kommer jag ihåg. Lilla huset på prärien är en av dem.

Lilla huset på prärien

Här kan du läsa fler inlägg med samma tema
Sossessa
Yoanna
Vaniljlatte/Gin
Carpe Diem
AtroCious

Modernare politiker tack

Just nu pågår en, enligt mig, ganska lustig men samtidigt viktig debatt på Aftonbladet. Jag menar såklart Mona Sahlins snygga LV-väska. Ang bilden så tycker jag att det var lite udda att placera en väska sådär. Kunde de inte ha satt dit en hund istället? Kanske kunde man få till en metaforisk bild också.

Men nu handlar detta om en väska för 6000kr. Tydligen får man inte ha dyra saker om man är Sveriges politiker och framför allt skylta med det. Herregud, säger jag. Jag tycker att alla som har en position som gör att man syns ute i offentligheten har en skyldighet att klä sig på ett propert och snyggt men inte allför utmanade. Att sen dessa kläder är dyra, exklusiva är mer regel än undantag. Har man råd så ska man definitivt unna sig saker. Samma sak gäller det våra politiker. De har en position som kräver att de klär sig propert men det betyder inte att de ska klä sig fult. Tvärtom är det ännu viktigare att de tänker på sin image. De är ju våra representanter utåt. Ska vi vilja de ska klä sig i H&M kläder(som inte ens har bra kvalité) och Haglöfs väskor(som har kvalité men inte så snygga)…

Vi är lite konstiga som jämt klankar ner på de som har det bättre än alla andra. Är det ren avundsjuka eller jantelagen som kommer in i bilden? Jag tycker att svenskar är så tråkiga, de vågar inte utmärka sig på något sätt. Titta på våra filmpremiärer och galor tex, vad har kändisarna på sig? Vanliga klänningar och en del har tom jeans. -JEANS!?! Ska det inte vara exklusiva, topdesignade klänningar och bling bling? Herregud, titta på Hollywood. Det är något bra med USA, de vet hur man gör entré!

Filmfestival, here I come!

Japp, det är klappat och klart. Eller snarare köpt och gjort. Jag har köpt en biljetter till massor av filmer som går detta året. Lite för många kanske. Fick en liten chock när notan dök upp. Jag tvekade ett tag men va fan! Är man en filmnörd så är man. Då får man leva upp till det. Punkt.

Så from 31 jan ska jag gå på bio varje dag i snitt. Det ska jag leva på i en veckans tid. En vecka med bara film och nudlar. Efter det är det bara nudlar…

Projekt Haiti

Jag är så glad!!!

I flera dagar har jag gått och våndats över att jag aktivt väljer bort en viss sak. Att donera pengar till de olika projekt som hjälper Haiti som just nu. Dels så känner jag att jag inte kan skänka några pengar för jag behöver alla slantar jag kan hitta. Dels så vet jag inte vilka jag ska ge till. Röda Korset, Läkare utan gränser eller statsmissionen? Det är viktig med mat och framtida arbeten. Men all medicin och sjukvård är också nödvändiga i sådana situationer. Det kanske lutar mot Läkare utan gränser… Men innan jag hann bestämma mig fick jag ett alldeles underbart mejl idag.

Röda Korset ska anordna 2 välgörenhetsgalor för att samla in pengar till Haiti. Det ena är under en sportevenemang och det andra är på en nattklubb. Gissa vilket jag ska välja… -Bingo! På nattklubben går entré- och garderobkostnaden går direkt till börsen. Bara det är superbra, tycker jag! Sen är det flera band som ställer upp gratis för att spela lite musik och på så sätt locka till sig folk. Mitt och andra volontärers jobb är att stå vid kassan eller garderoben och stoppa ner pengarna i börsen. Eller så kan vi mingla runt och skaka på boobsen erhm, jag menar börsen och charma till oss ytterligare lite pengar till de behövande.

Nu hoppas jag att det är många många många som kommer då. Gärna givmilda och snygga såna.

Om ni vill vara med och dra ett strå, kontakta mig så får ni en knuff i rätt riktning. Eller så kan du välja och vraka bland dessa hjälporganisationer här.
Eller så kan du gå direkt till Röda Korsets hemsida och sätta in pengar på deras bg/pg-konto. Detta är det optimala sättet för då hela din summa går till rätt ändamål.

Oops!

Jag har nog tagit vatten över huvudet här…

”Chefen” ringde igår och sa att ett ställe behöver en som kan hoppa in på onsdag mellan 11-16. Tja.. det kan jag väl,tänkte jag först. Det är ganska lugnt på det stället och jag har jobbat längre pass. Mycket längre pass. Men det är lite annorlunda denna gången… Han som jag ska jobba med pratar mandarin och jag pratar svenska eller kantonesiska. Han kan inte svenska eller kantonesiska och jag kan inte mandarin. Lite svårt med kommunikationen där. Hmm, då finns det bara ett alternativ kvar.

Ibland är papper och penna väldigt underskattade saker.

Woho!

Äntligen kan jag kicka igång min nya blogg. Efter många timmar och slit så har jag lyckas få ordning på detta. Sicken pärs! Trodde nästan att jag skulle ge upp där. Att få en fil med bara koder som man inte förstår någoting utav -det är typ min mardröm. Tack och lov för snälla drömtydare som orkar svara och guida genom pärsen. Bland dessa är det två som har hjälpt mig kring CSS och övriga programm som man måste ha.

Tack Fiamiara och Mitha från himmelohelvete.se utan eran hjälp skulle jag bara drömma om min nya blogg. Inte heller får jag glömma min goa och underbara ”blogg-gäng” där vi bedömmer och inspirerar varandra.

Och sist men inte minst, min söte, snygge,snälle programmerare. Det räcker med din närvaro i rummet så funkar alla koder som de ska. Konstigt…

Nu finns det inget mer än bara småpill. Hoppas jag blir inspirerad och kan producera bra och genomtänkta inlägg till er.

Håll utkik vetja’!

Tack och hej

Mitt MDB projekt börjar bli färdig. Nu är det mest småpill kvar som ska fixas. Jag har redan tagit bort lösenordet så den är till allmänhetens förfogande. Men varför är jag inte alls lika glad som jag borde? Det borde jag ju bli. Min blogg med mina egna inlägg och min personliga layout, är äntligen KLAR. Borde jag inte hoppa och skutta och jubla?

Jag ÄR glad men samtidigt lite ledsen också. Ungefär samma känsla som när man ska byta skola efter flera år i en och samma klass. Nu måste jag säga hejdå till denna blogg, som jag faktiskt börjat ta till mig.  En perfekt header med ganska (väldigt!) enkel bakgrund. På något omedvetet sätt har jag  lärt mig att gilla denna layout som jag ibörjan var något nöjd med. Sedär, människan är anpassningsbar och kan vända på det mesta till något positivt. Jag vet att jag kommer gilla min nya blogg minst lika mycket om inte ännu mer. Allting tar sin lilla tid bara. Därför är det en nervositet blandat med vemod som jag säger:

Välkommen till min nya blogg, http://mittlivuppochner.se.

… ge bloggen en chans så kommer du se dess charm.

Fan va smart!

Tänk er detta:

Du vaknar upp efter en lång och härlig skönhetssömn. Brygger kaffe  och sätter på datorn för att läsa nyheterna på nätet. Du dukar fram kopp,socker och ska ta fram mjölken ur kylskåpet. Du letar och letar och letar men hittar inte det! Va gör du då? Svartkaffe med socker funkar inte! punkt.

Då finns det bara ett alternativ kvar. Skippa morgonkaffet! Eller så gör du som jag gör…

Ersätter mjölk med GLASSSS!!! 

Fan va smart jag känner mig nu. Fy Fan asså! Nu har jag den godaste morgonkaffet ever.

 

Och ja, jag SKA träna senare ikväll.

Woohoo!

Ibland kan något litet lysa upp ens dag. För några veckor sedan hade jag lovat Carpe Diem fixa en header på photoshop. Detta var strax innan mitt eget projekt kickade igång. Jag var rädd att det skulle bli försenad eller tom inte bli av. Men ibland häder det. Ibland så råkar man över en del bilder som ger en sån inspiration att man måste prova sin idé. Även om klockan är över midnatt och ögonen går i kors. Man bara måste…

Detta hände häromdan. Kanske inte så sen på dygnet menjag var ändå tillräckligt trött. Ändå kunde jag inte låta bli när jag fick se på dem bilderna. Jag valde den som passade blogg bäst. Resterande sparade jag till min egen. Har ni tur kanske jag kan bjuda på en sneakpeak under veckan.

Men bara en snabbis.

Jag är för kär i min nuvarande för att byta bort den helt.

Kika in i Carpe Diem för att spana mitt första steg mot framtidens webbdesigner.

Eller åtminstone ”head(er)designer”.

Men va fan i helvete dåååå!

Ibland vill inte saker och ting funka som det ska. Självklart är det något som ska gå helt rakt åt helvetet. Självklart är den person som drabbas av det… MOI!

Ska man bli sur eller arg eller skitpissarg?
”Amen, det är bara logga in här och öppna programmet där och ladda upp filen dit.” Skitenkelt -OM man kommer åt allting. Jag kan varken logga in, öppna upp eller ladda något. Är det jag som är dum i huvet som behöver en ”blog manual for dummies” eller är det någon/ något som jävlas med mig?

OM det är någon jävel som sitter någonstans och tycker allt det här är skitkul. Då jävlar, säger jag…

DÅ JÄVLAR!!!

Bäst ni skickar min programmerare omedelbums. Skitsamma om han är snygg,rik,sexig eller töntig…

Nu svimmar jag!

Idag vaknade jag med ett glädje som påminner om julafton. För idag ska min fina, söta och underbara väska. Kl 8 vaknade jag och tvättade kläder, sopade och våttorkade hela huset. Gjorde rent badrummet och  polerade köket. Just det, höll nästan på att glömma, jag rullade ut mattan också.

Starx efter kl ett kom de. Mina släktingar från sin vinterresa. De hade med sig 10000000 olika saker. Det var så mycket saker att man kunde tro att det var gratisutdelning. Efter 100:e väskan hörde jag mitt namn ropa. Jag var inte med och packade upp sakerna. Självklart var jag utomräckhåll för det men ändå beredd då min väska dök upp. Äntligen! Jag kände mig alldeles upprymd. Äntligen skulle jag få min väska. Min min min…
 Jag dansade ut ur rummet och in till paradiset där min älsking befann sig…
och hamnade i helvetet.

Inget tvivel om den saken! Ängel Gabriel strödde sina gyllene popcorn längs stigen som jag trodde ledde mig rätt. Men det var helt fel. Kände hur jag snubblade över min stora besvikenhet  och föll…

                       och föll…
                                                    och sen jag föll lite till…
                                                                                                                  med en duns!

Här ligger jag nu i min stora besvikenhet nere i min lilla igloo. Helt stilla, för chockad för att röra mig, bli arg, ledsen eller ens försöka tycka om min nya väska. Det är egentligen inget fel på den. Det är bara inte rätt väska.

Nä nu ska jag svimma lite till. Sen ska jag leta upp en glass och begrunda över nästa steg. 

Försöka gilla min nya väska. Eller sälja min själ till djävulen för att köpa VÄSKAN.

 

Här kan ni läsa om den rätta väskan.

Veckans bloggtema med en liten tvist

Det sker runt omkring oss hela tiden med ursäkten: ”Ingen märker det” eller ”Alla gör det”. Att sno från sitt jobb. En del tycker inte ens det är att snatta, snarare en självklarhet. Denna självklara attityd får mig att tänka på något annat. Hur det är om man tar ett steg längre. När man inte tar hem en penna av en vana utan när man har snatteri som jobb. Jag har tagit mig friheten och ger veckans bloggtema en liten tvist.

Fröken UppochNers bloggtema: Att snatta som jobb

Överallt kan man läsa att snatteri är butikernas största problem. Oavsett vilket säkerhetssystem eller antal väktare dem har så lyckas de jävlarna rafsa åt sig saker. In med tomma fickor, ut med halva butiken – obetalda. Hur lyckas de? Och framför allt VARFÖR?
Jag antar för att det är enkelt och framför allt lönsamt. Tänk er, ni tar en sak som kostar för er 0 kr. Denna pryl kan ni sälja vidare för tex halva priset och ni tjänar ändå på det. Frågan är vem köper dessa saker? – Svar:  ALLA! Nu överdriver jag med alla men det är nästan sant. När jag var liten skedde sådana här försäljningar på udda ställen. Man kunde åka 1 timme med flera bussbyten. Tillslut kunde man hamna hemma hos en bekants bekant i någon okänd förort. Nu sker det överallt. Ute i förorten, i centrum, och inte minst på internet. Åh, underbara, älskade Tradera och framförallt Blocket. Så fina, lyxiga saker för en billig slant. Blir folk inte misstänksamma? Jo, men bryr dem sig? Inte så värst mycket. Det är pengarna som styr och framför allt är det lättare att slå undan samvetet. Det är lättare att klicka hem saker än att stå och betala kontant till någon snubbe på gatan. Även om det är samma princip.

Jag kan erkänna att jag har åkt till bekantens bekant i förorten. Jag skyller på den klassiska frasen ”ung och naiv”, vilket jag också var. 15-16 år gammal åkte jag med en släkting till hennes kompis ute i någon håla. Framme så tog denne person fram allt hon hade till ”försäljning”. Ojojoj, det var allt från smink, parfym, kläder till mer udda saker som elektronik, knivar, stekpannor. Jag var mer fascinerad över hela fenomenet än varorna. Jag tyckte det var kul med så billiga saker men samtidigt så visste jag att det var fel. Man snor inte och man köper inte heller inte stöldgods.  Medan min släkting, hon pekade i princip på allt som fanns där. Det var första och sista gången jag gjorde något sådant. Sen kanske jag råkat klicka hem något suspekt på tradera också.

Lite kul det där med etik och moral. – Så länge det intehandlar  om MIG så är det fullkomligt ok. Det är ju sådana som min släkting som gör att hela fenomenet existerar. Produkt och efterfrågan gäller precis överallt. Ibland blir man mörkrädd, riktig mörkrädd. Vart är vi människor på väg? Var är våra samveten och moral? Du skulle aldrig i ditt liv gå in i en butik och lägga ner en burk i väskan men du stödjer de som har gjort det – med ett leende. Är det sånt här vi lär ut till våra barn?

Andra som skrivit om samma tema Att snatta från sitt jobb.

Sossessa
Tre mot en

Min dröm. Min blogg

Ibland går jag på rosa moln. Tror att allt är så himla lätt och skitenkelt att fixa. Med lite jävla anama ska allt lösa sig. Eller? Nja, inte så enkelt.

Jag har tänkt skaffa ett eget domän och flytta hela min älskade blogg till ett eget webhotell. Min dröm är att bli oberoende av WordPress. Där jag kan ha vilken layout jag vill. Skriva med vilka typsnitt och storlekar jag känner för. Helt och hållet efter min fantasi.

Projekt MBD (Min drömblogg) börjar ta form i min hjärna. Jag surfade runt och letade efter information om olika webbhotell. Efter mycket velande så har jag bestämt mig vilket jag ska ha. Men det får bli en hemlighet så länge. Jag har även skaffat mig ett domän. Med dessa två saker är jag redo att sparka igång mitt projekt.

Trodde jag.

Först skulle jag flytta över min domän. Fine, det klarade jag efter ett tag. Och lyckas ladda ner wordpress programmet till min webhotell. Men sen då? Nu kommer själva script och kodningsdelen som jag är lite allergisk mot. Reaktionen blir att min hjärna får en blackout och minns ingenting. Det hände i gymnasiet när jag läste Data&IT. Jag säger bara,blackout är inget kul. Därför undviker jag det gärna. Tills nu…

Jag är villig att lära mig det! Även om jag känner mig lite som Rainman och behöver ta små små steg i taget. Det svåra är inte att lära sig utan VEM LÄR MIG? Jag sitter här och vet inte ens vilken knapp jag ska trycka på härnäst. Jag skulle behöva en Ikea manual.

Nä, jag ger upp för dan. Går och lägger mig istället. Förhoppningsvis drömmer jag om min bloggprins som kommer och räddar mig. Eller om någon snygg, snäll och sexig programmerare. Eller kanske båda delarna. 

 

Nu är det ”Droppen”!

Ibland vill man göra det man inte kan. Just nu vill jag göra som många andra gör. Att bli stucken, tappad och sen känna sig duktig. Självklart pratar jag om att donera blod. Det är enkelt, snabbt och gratis i den aspekten att man inte förlorar något på det. Framför allt är det nödvändigt. I år har vi haft en jobbig jul. Kyla och dåligt väder, vilket leder till många olyckor. Dessa ökar antalet efterfrågan på blod. Nu är det blodbrist på större delar av landet.

Det gör ont i mig att se detta! För det är ju (hyfsat) lätt att ge blod. Tyvärr gäller det inte alla. De är lite strikta med sina blodgivare. Men det förstår man och det är ju egentligen bra. Så, därför uppmanar er alla som kan, GE BLOD -NU!

Detta gäller ju tyvärr inte mig.  Alla utom mig - och bögarna.

Klicka på knappen för att komma till deras hemsida

Att vara eller inte vara tiggare?

Har det hänt er att en person springer fram till er på stan med en lapp: ” Please help me! I have no money and my children are hungry! Please!” Denna person vill givetvis att du ska skänka en liten slant. Självklart vill man det MEN vad händer om man stötter på 10 sådana på en dag? Hur gör man då, att ge eller inte ge? Tillslut har man inget val än att inte ge ALLS.

Men är det rätt metod? Det känns så himla elakt att inte hjälpa andra när man faktiskt kan. Samtidigt vill man inte sätta detta i system. Att människor från fattiga länder åker till de rika och tigger på stan. Ska man då gynna dessa människor? 

Egentligen är det hemskt! Tänk er: Ni har det så fattigt att ni måste lämna familj och hem för att åka till ett annat rikare land och leva som tiggare. För det är vad dessa gör varje dag, från morgon till kväll.  -I denna kyla! Vem gör det frivilligt? Det är ju inhumant! Sverige måste ha givmilda invånare för man ser detta fenomen allt vanligare i de större städerna. Samtidigt så kan varken polisen eller myndigeheterna göra något åt saken. Det är ju inte olagligt att tigga här i Sverige. Däremot ska vi inte vara kända som Tiggarnas mecka. Det måste vara fel någonstans i systemet. Vem i helsike är villig att vara tiggare? Ingen människa ska vara behöva stå på gatan och leva på andras pengar. Ingen ska behöva sälja sin värdighet på detta sättet.

Jag är verkligen klyven. Man har ju fått lära sig sen liten att man ska dela med sig och hjälpa andra. Samtidigt så vet man inte vem man ska ge? Han som står på alla fyra mitt på gatan i denna kyla utan något att skydda sig mot kylan eller hon som är alldeles stelfrusen och blåser i sin flöjt hela dagarna utan vila?

Vissa dagar känner man sig liten och ynklig mot alla världens orättvisor. Idag är en sådan dag. 

Ps. Observera att jag  inte menar de som går omkring och samlar burkar eller tigger, lever snålt och har en massa prylar hemma eller miljarder på kontot. Dessa får inget medlidande av mig. Snarare kan de få en spark i arlset om de så vill. De gör att man blir skeptisk och drar alla över en kam.  Samtidigt är jag imponerad av deras förmåga att hålla i pengarna. Skulle behöva en dos av det. Ds

Hipp Hipp Hurra

Hipp Hipp Hurra för det är ingen vanlig dag idag. För det är semledag idag.

Hipp Hipp Hurra för det är ingen vanlig dag imorgon. För det är semledag imorgon.

Hipp Hipp Hurra för det finns inga vanliga dagar. För det är semledagar alla dagar!

Bild från Arlas hemsida

HIPP HIPP HURRA!

Veckans bloggtema och en klännings öde

Veckans bloggtema: Dåligt samvete

Vad händer när man självmant går in i sin favoritbutik som har 50 % rea? Speciellt när man precis har köpt en svindyr klänning och svurit med handen på hjärtat att inte shoppa på månader.  Jo – man får dåligt samvete.  Inte fan blir det bättre när man går därifrån med en shoppingbag.

Men jag kan förklara.

1. Det är en klänning.
2. Den är en lagom lång.
3.  För mig som är kort liten behövs det lagom långa klänningar 24/7.

Som sagt, jag har många anledningar till att köpa den. Men den största är trots allt: Den sitter jävligt bra på mig. Önskar nästan att den inte gjorde det. För tänk er, en superfin klänning som sys upp för att förgylla någons vardag. Och så blir den hängande i en butik, dag in och dag ut. Tills personalen tycker den varit en dålig investering och sänker priset med 50 %. Plötsligt är den värd hälften så mycket!

Tänk er själva hur det känns.

Hur ska det gå för den? Ska den få stå där för evigt? En dag kommer det en tjej som tycker den ser ganska fin ut. Hon provar den och överraskas över hur perfekt den sitter. Färgen, modellen och längden sitter där den ska. Som om den är skapt för henne! Säg mig, skulle NI kunna lämna kvar den stackars klänningen som har hittat sitt kall? Denna tjej hade inte hjärtat att göra det. Därför hänger nu den i hennes garderob bland alla andra klänningar.

Men jag gör det med dåligt samvete alltså. För nu måste jag hitta ett par skor till den också…

Om ni inte tror mig får ni titta själv.

Jag säger ju det, den sitter perfekt.

Fler som hängt på Veckans tema (listan uppdateras kontiuerligt)
Yoanna
Sossessa
Carpe Diem
Arto Cious

Seg som faan!

Hela nyårsdan har  jag varit SEG! Kunde knappt sova efter jag kom hem från festen eftersom jag mådde illa och det snurrade som en vindkraftsverk i huvudet. Vaknade med världens törst och sugen på något onyttigt. Drack en stort glas vatten och åt en tallrik chips. Årets första  frukost till ära! Jag vet det låter knäppt med ”en tallrik chips”. Det är inte för att vara fin som jag serverar chips på tallrk. Det är mer disciplin. Man äter upp det som finns och inget mer. Tar man direkt från en påse så är det lätt hänt att halva den är borta innan man hunnit säga ”estrella”. Men jag åt inte upp all chips ändå. Jag är inte värst förtjust i chips, inte idag. Några bitar är ok men jag vräker inte i mig en påse som vissa kan göra. När jag gick tillbaka till köket såg jag ett paket micropopcorn. IIIIHHHH! VARFÖR SÅG JAG DEN INTE FÖRUT?
Fy sjutton va gott det skulle smakat! DET hade jag lätt hällt i mig en hel paket. Men jag var alldeles för seg och trött för att poppa det. Det får bli till helgen då jag är nykter igen och kan njuta det. Kanske ska jag öppna min champange/bubbelflaska? Och låna/hyra/streama en bra film också. Lite tända ljus och en stoor Pioneer tv.  Fan va grymt det låter. Nu gäller det att smöra för nån som har en Pioneer. Tyvärr så kan jag inte hosta upp drygt 20 000 kr för att köpa en såndan tv. Inte efter nyårsfesten.
Som sagt, hela nyårsdagen har jag legat i sängen och halvsovit. Näe, nu ljuger jag. Snarare så gick jag ner till min kusin runt 13-tiden och sov där. Samma kusin som jag våldgästade på julafton. Undrar om hon börjat bli lite trött på mig? Efter en tupplur sa jag hejdå för att gå tillbaka till mig igen och sova vidare. Haha, fan va social jag var!

Jag hade ambitionen att städa lite grann iallafall. Hade inte tänkt att bli så full och förväntade mig absolut inte det här. Men jag är ju lättpåverkad så det blev som det blev. Bjuder på bild på min fina o oöppnade ”champangeflaska” och en bild på min fina håruppsättning. Bjuder på den dåliga kvalitén. Mobilkameror, ni vet!

Näe, nu ska jag inte babbla strunt utan ska göra nåt vettigt istället.

 

Nyårsfest på stan

Jag hann komma fram lagom till att räkna in tolvslaget. Det var massor av folk, fyrverkerier och champangeglas. Då kom jag på att jag har glömt min champangeflaska hemma. Typiskt! Sen drog jag till ett ställe som låg nära och bra. Där träffade jag två kompisar och vi hade det störtkul. Vi sprang runt mellan våningarna med dansgolven och försökte dansa i folksamlingen. Det är inte alls lätt att knuffa,trängas,dansa och springa ifrån gubbar som försöker stajla in sig.

Vi gick vidare till ett annat ställe. Nu i efterhand tror jag faktiskt att jag blev blåst vid entrén. Typiskt mig att bara nicka och säga ja. Där var det roligare musik så vi stannade tills en av oss blev trötta. Då var kl halv 4 något. Ganska lagom tid att ta sig hem igen. 

Man kan tro att det är bara för mig och dunsa ner i sängen men så är det inte. Jag kan inte sova när jag druckit lite för mycket. Därför är jag uppe kl 11, äter chips, dricker vatten och bloggar.

Summering av kvällen: Jättekul med ganska lagom alkoholintag Det kunde ha varit bra om jag drack lite mer vatten. Däremot suger det att betala mer i inträde än vad man gör av på vin. Det suger som fan! Tur att det är bara nyårsafton en gång per år. Tur att det finns billigare alternativ under resten av året.

Tack o lov att jag är ledig idag! Ska snart krypa ner i sängen igen med mer vatten o lite musik.

Gott nytt år på er!

Uppdaterad: Idag har bara princip ätit lite, surfat lite och sen legat i sängen hela dan. Orkar inte göra någoting. Det är verkligen blä…! Inga mer fester för mig på ett tag. Och sen har jag ju inte riktigt råd heller…