Bland bloggarna jag läser har det varit mycket skriverier om ett speciellt ämne – Barnuppfostran. Jag tycker det är väldigt fascinerande att läsa om andras syn och deras egna sätt att uppfostra sitt barn. Det fick mig att reflektera över den uppfostran jag fick som barn.
I början var tanken att detta inlägg skulle handla om den uppfostran som barnen fick i mitt hemland och min kultur. Efter många timmar så kunde jag inte få ihop något enkelt, lagom långt inlägg. Därför har jag delat upp det. Där varje avsnitt tar upp min kultur ur barnuppfostrans perspektiv.
Del I, språk och respekt
Vietnamesiska är ett komplext språk med många regler och få undantag.
Ett barns uppfostran börjar redan vid det första ordet, ”mamma” eller ”pappa”. Dessa ord är inte bara ett tilltal/namn utan detta är titlar. Titlar på två personer som skapat dig och kommer vara de viktigaste personerna i ditt liv framöver. Med denna innebörd blir orden väldigt respektfullt när de används. Detta gäller inte bara ens egna föräldrar utan även ens kompisar, kollegor och framförallt – ditt livskärleks föräldrar (svärföräldrar!).
Jag har fått lära mig sen liten att man tilltalar inte vuxna med ”du”. Det är oartig, tom uppkäftig. Jag ska tilltala alla vuxna med en titel + namn. Tex ska jag kalla mammas kollegor för Tant Anna eller Farbror Dan. Inom familj och släkt är detta ännu viktigare. Jag skulle aldrig kalla mina äldre släktingar vid namn. Det är morbror,moster, farbror eller faster + namn som gäller. Annars får man en utskällning. När det gäller syskon eller samma generation kan man bli kallad för ”stora resp lillasyster” eller ”store resp lillebror”. Detta är en benämning som visar vem som är äldst/yngst mellan personerna. Alltså kan man kalla sina kusiner för ”stora/lillasyster” resp ”store/lillebror”. På svenska låter det jättelöjlig och gammalmodig men på mitt språk har det alltid varit så. Det är ett sätt att visa respekt i sitt tal och även gardering mellan vuxen/barn eller äldre/yngre.
Ibland kan man förenkla det hela genom att använda endast namn. Hos mig använder jag och mina kusiner detta tilltalsätt när vi pratar med varandra -på vårt modersmål. De kallar mig för tex. ”Sis”(sister) och jag kallar dem vid namn. Tex kan ett samtal låta såhär:
- Anna, kan du ringa Tant Karin och fråga tant när hon kan åka och vart ska vi ses?
(Anna ringer…)
- Hej Tant Karin! Sis undrar när tant kan tänka sig åka och vart ska vi ses?
- Hej (Lilla) Anna! Du kan väl säga din Sis att Tant Anna kan åka om en halvtimme och vi kan ses utanför entrén.
- Tack och adjö Tant Anna.
På svenska skulle det helt enkelt vara såhär:
- Anna, ring till Karin och fråga när hon kan dra?
(Anna ringer…)
-Hej Karin, jag undrar när kan du gå och vart ska vi ses.
-Hej Anna, jag kan gå om en halvtimme så vi kan väl ses utanför entrén.
-Ok, vi ses!
Jag hade själv valt det så här (utan de vuxnas åsikter) när jag skulle prata med mina kusiner. -För att jag tyckte det lät så fult med ”lillasyster” resp ”lillebror”. Jag har märkt att de pratar på samma sätt även med varandra och sina syskon!
Som ni märker finns inget ”du” eller ”jag”. Det finns bara olika former av tilltal beroende på vem/vilka som pratar och om vad. Detta beror helt enkelt på att man ska vara hövlig och respektfull mot den man pratar med, men även mot den man pratar OM.
Självklart används ord som jag och du, men då är det som skällsord, negativa saker eller tilltal till personer som man inte tycker ”behöva” någon sorts titel (det är väldigt negativ).
Detta var lite om hur jag uppfostrades att använda mitt modersmål på ett respektfullt sätt.
